Kunskap & inspiration
Tillbaka till startsidan

Feminismen är bredare än du tror, Belinda

Tanya Charif, socionom på Guts Angered, skriver i Göteborgs Fria den 29 januari 2014 om vad som ryms inom dagens feminism. 

Journalisten Belinda Olsson menar att "Fittstim - min kamp" är en personlig uppgörelse med en rörelse hon varit del av och att den inte gör anspråk på att vara allmängiltig. Men det som visas på bästa sändningstid påverkar såklart allmänhetens bild av feminism. Därav följer ett ansvar, skriver Tanya Charif, socionom Guts Angered.

Det är klart att hendebatten får mer uppmärksamhet i medier då ett könsneutralt pronomen är nytt och normbrytande jämfört med, säg, debatten om otrygga anställningar för kvinnor. Sådant pratar vi inte lika gärna om, eftersom det stör vår självbild som jämställda Sverige.

Idag har vi en uppsjö av feministiska organiseringar. Det kanske verkar ”splittrat”, men jag tror att vi känner så när vi har svårt att överblicka alla kamper som pågår - just för att de är så många och för att det är så få som syns i medierna. Rasifierade arbetarklassfeminister tar plats och synliggör vita medelklassprivilegier och nya arenor och allianser bildas. Rörelsen är också alla de som skapar förändring på sin arbetsplats, inom facket och i ideella organisationer. Vi finns överallt.

Vi har transaktivister och queers som kämpar för att få bestämma sin könstillhörighet och för att den inte ska forma ditt handlingsutrymme eller hur du behandlas och värderas. Alla ska känna sig trygga i det offentliga såväl som i det privata rummet. Det är feminism i allra högsta grad. Jämställdhet ska handla om jämlikhet mellan alla kön, inte bara mellan två kön.

På G.I.A (Gays In Angered) möter jag unga transpersoner som berättar om självmordstankar för att de utsätts för våld och hot. Transrörelsen är livsviktig när vi vet hur ohälsostatistiken ser ut bland transpersoner. Och nu den här bilden: Belinda Olsson och Ebba Witt-Brattström sitter i en forskningskammare på sina vita medelklassrövar, suckar lite, ler instämmande mot varandra och tänker: ”Det där med hen har minsann gått för långt.” Hur kan programmet reducera en rörelse som är så avgörande för så många till att bli något att lättsamt skaka på huvudet åt? Belinda, du säger att du inte känner igen dig i dagens feminism. Tacka fan för det, för den präglas inte längre bara av identitetsmarkörer som du har: cisprivilegier, medelklasstillhörighet och vithet. Ironin uppstår i och med att du kritiserar feminismen för att vara priviligierad, samtidigt som du söker svaren hos vita medelklassfeminister.

Jag är socialarbetare i Angered och möter målgruppen som du vurmar för; de heeelt vanliga tonårstjejerna, och jag förstår att en vill använda dem eller undersköterskorna som en måttstock på om vi lyckats inom feminismen. Får alla plats? undrar vi.

Jag har ofta ungdomarna i bakhuvudet när jag diskuterar feminism med mina aktivistvänner. Och jag tror aldrig vi kommer att få med med oss tonårstjejen vars mamma är arbetslös/sjukskriven och vars pappa kanske inte får stanna i Sverige om vi inte ser hur maktordningar hänger ihop och påverkar henne. Feminismen är idag en del av en intersektionell organisering.

Det jag vill säga är att det traditionella dikotoma jämställdhetsarbetet för unga cistjejers rätt att utveckla en god självbild och hälsa i ett patriarkat pågår vid sidan av den normkritiska queerrörelsen. Systerskap jämte syskonskap. Jag lovar, allt får plats.

Nu den här bilden: På GUTS - en mötesplats i Angered - sitter sju rasifierade ungdomar i soffan och skrattar: två transpersoner, en muslimsk bög, en muslimsk heterosexuell cistjej och två flator. De pratar om hur viktigt det är att alla ska få vara sig själva, att ingen ska få skit för att den är trans, tjej, kille eller något annat. Deras vänskap sträcker sig över religiösa åskådningar, könsidentiteter och sexualiteter. Frågar jag dem om de är feminister så kanske de säger nej, men det struntar jag i. Jag vet att de är feminister, för de värnar om rättigheter oavsett kön, sexualitet, religion, funktion och etnicitet. De behöver ingen akademisk utbildning för att inse att det är viktigt. Det är bara för dem att se till sina behov av existensberättigande och värdighet.

Det är min kamp.