Kunskap & inspiration
Tillbaka till startsidan

Varför försöka skjuta när någon annan bara kan rulla in bollen i mål?

Nedan är en text skriven av Nikki Hanseblad, inskickad till vår kampanj #Tjejkunnig.

Hur kommer det sig att allas fotbollssnack alltid leder till Zlatan, när Therese Sjögran har spelat överlägset flest landskamper genom tiderna? Och varför kallas det fotboll och damfotboll? 

Under fotbollsgalan 2013 delades två priser ut för flest landskamper. Anders Svensson som spelat flest herrlandskamper fick en bil. Men Therese Sjögran fick gå hem tomhänt. Hur kommer det sig att att hon, trots att spelat 62 fler landskamper än honom, ändå inte får något? Som att alla hennes 212 landskamper skulle vara helt meningslösa. Om jag hade varit Therese hade jag nog tyckt att det hade känts som att skjuta kryssribba i alla skott jag skjuter. Så nära, men ändå så långt ifrån. För varför ens försöka skjuta när någon annan bara kan rulla in bollen i mål?

Zlatan är som de flesta redan vet en stor förebild för många människor. Barn som vuxna, inklusive mig. Men efter fotbollsgalan 2013 ändrades min åsikt. Efter fotbollsgalan där Anders Svensson och Therese Sjögran fått pris för flest landskamper hade Zlatan en kommentar. För att citera: ”Med all respekt för det damerna gör, de har gjort det fantastiskt bra, men du kan inte jämföra herrfotboll med damfotboll.” När kritiken haglade svarade Zlatan följande: “De kan få en cykel med min autograf så blir det bra”. Om Zlatan säger att man inte kan jämföra dam- och herrfotboll har jag en fråga till honom: hur kommer det sig att damerna är sjunde bäst i världen och ni på fyrtiofemte plats i världen - och man fortfarande inte kan jämföra dam- och herrfotboll enligt dig? De siffrorna talar för sig själva. Jag blir så arg, det känns som att jag är en tickande bomb på väg att explodera. 

Sport är det bästa jag vet. Men ibland känns det otroligt meningslöst. Som att dricka vatten fast man inte är törstig. Att veta att man aldrig kommer att få samma förutsättningar som killarna får mig att bli otroligt ledsen. Som att jag kämpar varje dag i flera år men ändå aldrig kommer kunna nå mitt mål. För varje gång jag försöker skjuta är det någonting i vägen. Någonting som är viktigare än vi tjejer. Ska jag, bara för att jag är tjej, behöva ge upp min dröm att spela i kvinnliga innebandylandslaget och leva på det? Medan killarna får lön som de kan leva på måste kvinnorna ha ett heltidsjobb och spela innebandy för att kunna leva på det. Kvinnliga innebandylandslaget är på exakt samma nivå som herrarna. Så vad är skillnaden? Varje gång jag ser de här enorma skillnaderna mellan män och kvinnor känns det som att få en spottloska i ansiktet. 

Mitt namn är Nikki Hanseblad och min dröm är att få göra det jag älskar allra mest. När jag var nio år och precis hade flyttat till Stockholm från Göteborg ville jag börja på en aktivitet. Vi hade kört innebandy på idrotten några gånger och jag gillade det. Så jag började på innebandy med min bästa kompis Filippa. Idag tränar jag med mitt lag fyra gånger i veckan plus matcher. Jag har även börjat träna ett knattelag med tjejer. Hur mycket jag än tränar och hur mycket jag än älskar det finns det alltid en sak som skaver. Självklart pratar jag om ojämställdheten. Vetskapen att jag troligtvis inte kommer kunna leva på min största passion gör ont. Slutpoängen är inte att jag kommer att sluta spela innebandy. Jag kommer att fortsätta göra det jag älskar men samtidigt kämpa för en förändring. Idag är inte drivkraften att förändra bara för mig själv utan också för tjejerna i mitt knattelag och alla andra tjejer som kommer upptäcka den här sporten i framtiden. Jag vägrar att sluta göra det jag älskar. Jag vet att jag inte kan göra allt. Men jag kan göra något. Och när jag lyckats så ska Zlatan få en cykel, signerad av mig.